Gud bor i Löderup

Jag vaknade tidigt i morse ur en dröm. I drömmen gick jag runt i mitt sommarhus. Huset var tomt och kallt med sommarens skratt inristade i väggarna. Nu var jag klarvaken och orolig för vattenrören.

Huset har liksom mina andra kärlekar förvandlats till ett ansvar. 

Den gamle Islänningen jag älskar som mitt barn. Jag är inte där.

Sonen vars hosta skäller anklagande mot mig. Kraven på jobbet slukar oss båda som en eldsprutande drake. Hade han kanske varit frisk om jag låtit honom vara hemma i fredags. Eller åtminstone inte hämtat så sent.

Och så rören i sommarhuset. Jag ringer G och då ordnar sig allt. G's pappa tömmer, stänger av och fixar till och med varmvattenberedaren. Jag kan pusta ut, slappna av och släppa taget. Jag fylls av ett lugn.

Gud bor i Löderup.

Springa i mörkret

En springa. Som en glipa in till något annat. Att springa. Jag springer vid stranden. Längre för var gång. I monotonin hittar jag öppningar till mig själv.

Suddiga bilder från en annan tid. Som barn när jag alltid sprang. Och när jag inte gjorde det tecknade jag, fantiserade och byggde kojor.

Nu kan jag bara springa. När jag kommer hem tecknar sonen kartor över hela golvet i vardagsrummet.