Sonen är bortrest och de listiga katterna anar genast en möjlighet.
I saknaden av min älskling uppstår en glipa av tomhet att ta i besittning.
Vanligtvis får de aldrig vara i mitt sovrum och definitivt inte i min säng. Men i morse medan jag var i köket och fixade kaffe passade de båda katterna på att installera sig bland mjuka dunbolster och ullig filt.
Och såklart hade de kloka djuren tolkat situationen rätt. Ensam utan son har jag inte hjärta att köra bort dem. Nu ligger vi här alla tre och tröstar varann. Saknar barnet vi älskar mest.
