För väldigt många år sen såg bästa väninnan och jag Träd Gräs o Stenar på Café Syd som då fanns på Väster i Malmö. Jag minns tydligt de goda ostmackorna med böngroddar som serverades på detta legendariska proggställe. Träd Gräs o Stenar var redan då på slutet av sjuttiotalet gamlingar som gjorde comeback i våra sjuttonåriga punkögon. Men vi älskade dem ändå och följde deras turné som ivriga hundvalpar.
Nu trettio år senare står vi i konsertmörkret tillsammans med ett gäng nya tjugoåringar och en och annan gubbe i kavaj och pikétröja och lyssnar på samma band. De är lika envist bra som tidigare. Under spelningens sista hälft stiger Thomas Tidholm upp på scenen. Ett textgeni med kulmage och liten blockflöjt. Det är underbart, fantastiskt och så jävla eget. Väninnan och jag förundras dock båda över att vi förstod att gilla detta när vi var sjutton år.
Speciella redan då - Thomas, bästa väninnan och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar