Min egen mamma

I drömmen var jag i barndomens hus. Jag gick runt i alla rum och drog upp persiennerna så att ljuset kom in. Funderade över en vägg där ett fönster saknades. Endast en dörr ledde ut.

I drömmen fanns min mamma fortfarande här. Vithårig och skröplig men vid liv. När jag väcktes av sonen tog det flera minuter av intensiv förvirring innan jag landade i verkligheten.      

Mamma är inte här. Jag är min egen mamma.
En mamma som öppnar fönster och släpper in ljus.

Jag har glömt meningen med allt

Jag är sjuk. Sjukare än jag kan minnas nånsin. Det är såklart en överdrift för jag har ju haft influensa förut. Men just nu känns detta tillstånd som sjukast.

Den första veckan befann jag mig i ett annorlunda och overkligt feberlandskap. Drömmar utan tid, rum och handling. Bara ett pulserande brus av strukturer, ljus och mörker. Verkligheten försvann bort och jag slukades villigt av denna andra värld.
Obegripligt och mycket lockande.

Nu har jag återvänt. Jag ligger här mitt i den grådaskiga vardagen och hostar lungorna ut och in. Endast sonen lyser upp mina dagar. Inget smakar gott och jag har tappat kilon jag gärna haft kvar. Som ett stålbad där jag skrubbats ren på insidan.

Min hjärna är blank. Jag har glömt meningen med allt. Vad var det jag gjorde som var så viktigt? Jag minns inte.