Iakttagelse III

Idag på väg över torget på jakt efter lunch såg jag den unga mamman med väninna i sällskap och sonen, ungefär två år, i sittvagn. Sonen skrek och grät totalt förtvivlad. Mamman ignorerade honom totalt medan hon talade med väninnan, rökte och drack cocacola. Vid två tillfällen stannade hon, inte för att trösta eller ta reda på orsaken till förtvivlan, utan istället för att skrika - håll tyst. Jag råkade av en slump gå åt samma håll och kunde följa händelseförloppet en stund. Den totala självupptagenheten och bristen på empati för barnets förtvivlan var så oerhört rå och chockerande och samtidigt vardaglig. Ingen verkade notera. Inte heller reagera. Jag reagerade med att bli gråtfärdig. Inte till stor hjälp för någon. Skulle jag ha sagt något till mamman och isåfall vad? Jag vet inte. Det skulle kanske ändå bara lindra mitt eget sinne. Jag kramade min egen son extra ömt när jag hämtade från fritis idag.