Mina medmänniskors beteenden är en ständig källa till förundran. Ett outgrundligt mysterium som aldrig tar slut och inte heller nånsin blir tråkigt. Jag märker att jag förhåller mig mer distanserat allt eftersom åren går. Det som förr gjorde mig upprörd är numera som ett intressant fenomen som jag studerar i mikroskop. Skönt och samtidigt med ett vagt obehag - hur har jag blivit såhär krass? Eller har jag kanske alltid varit kylig och beräknande? Mysig på ytan men en egoistisk överlevnadsmaskin på insidan. Och så ändå samtidigt helt tvärtemot. Existensens mysterium tar ett hårdare grepp i takt med att dödsångesten tilltar. Sorg i förskott när jag tänker på att dö ifrån min son. Livet är fånigt kort.
fredag 29 april 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar