Sonen har på något sätt blivit min lunga. Han ger mig syre och kraft. Och ändå är han ju inte alls en del av mig utan i högsta grad helt sig själv. Det är bara jag som glömmer det ibland.
Men nu är han inte här. Jag andas ändå. Och luften är frisk och klar.
Men nu är han inte här. Jag andas ändå. Och luften är frisk och klar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar