Sonen har en förfärlig hosta. Den plågar och skakar om hela hans lilla kropp. För fastän han är lång och ganska stor så är han just nu liten. Liten och sjuk.
Samtidigt är hans reflektion så vuxen att den gör mig stum.
"Mamma, varför blir man deprimerad när man är sjuk?"
Jag blir lycklig. Lugn vetskap om att han är klok och kan förstå sina egna känslor i ett större sammanhang.
Samtidigt är hans reflektion så vuxen att den gör mig stum.
"Mamma, varför blir man deprimerad när man är sjuk?"
Jag blir lycklig. Lugn vetskap om att han är klok och kan förstå sina egna känslor i ett större sammanhang.
Mammas pojke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar