Under samma animerade era i mitt liv bodde jag även i ett annat kollektiv i ett annat hus. Detta hus var betydligt risigare men hade samtidigt en bedagad skönhet. Rummen var stora med magnifik takhöjd och trägolven skalade fria. Jag kom in i huset sist när alla rum egentligen var upptagna. Det fanns dock ett litet vindsutrymme kvar högst upp. Dit upp, på vinden i huset högst uppe på en av Londons kullar, flyttade jag. Rummet var egentligen inget rum. Det bestod av en brant trappa och sidan om den en slags avsats under snedtaket. Väl uppe fanns ungefär en kvadratmeter golvyta att stå på. Där hade jag en hylla av gamla fruktlådor, ett elelement, en liten svartvit tv och min symaskin. Min säng bestod av en madrass på avsatsen under snedtaket. Där sov jag gott med ett litet takfönster ovanför. Vid första regnvädret upptäckte jag att det droppade in och efter det sov jag med en hink intill huvudkudden vid nederbörd. Det fanns ett fönster till som bara var ett hål rakt ut genom väggen. Jag tejpade en genomskinlig plastficka för. Hyran var 5 pund i veckan. Jag var nöjd.
Vintern som kom blev mycket kall. Vår toalett frös till is och sprack. Mina kamrater huttrade i sina vackra iskalla rum. Uppe i min lilla koja värmde elelementet upp de tre kubikmeterna luft i ett nafs. Jag hade bastuvarmt och låg och läste iklädd endast ett tunt linne. Utanför låg snön vit över Londons tak. Staden var tyst och jag svävade ovanför. Jag saknar min vind ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar