Ligga

Jag ligger i soffan med värmefilt och tända ljus. Tidigare i eftermiddags låg jag och sov i gästrummet med dörren öppen till balkongen. Snart tänker jag lägga mig i badet. Jag avslutar sen VM i trötthet genom att lägga mig i min mjuka sköna säng.

Both Ends Burning

Det är fredag kväll. Både sonen och jag är totalt utmattade efter veckan men kör plikttroget standardprogrammet för fredagsmys. Tacos, chokladkaka, soffa och familjeunderhållning på TV. Ingen av oss orkar titta. Sonen leker och jag med. När sonen somnat har jag vuxentid. Jag ligger i mörkret i soffan och håller mig vaken för att ha lite vuxen tid för mig själv. Som tur är finns spotify som är en mycket praktisk uppfinning. Jag lyssnar igenom allt av Roxy Music och Bryan Ferry.
I mörkret med musiken minns jag hur jag låg precis såhär med samma musik i hörlurarna, då från en LP på stereon i mitt rum för trettio år sen. Musiken är exakt samma och det är jag med. Är det att vara vuxen?

Så var det

På mitt jobb är det många bebisar just nu. Nyblivna pappor vimsar runt med bjudfika och tröjan bakofram. Med ena ögat sneglande på klockan och det andra som kollar mobiltelefonen är de lätta offer i vilka förhandlingar som helst. Och jag sugs tillbaka i tiden av att vara i deras närhet. Jag minns precis hur det kändes. Totalt chockerande och overkligt. Så absurt att det nu fanns en till som kommit från ingenstans. Och förvandlingen till djur, en lejonmamma beredd att döda. Jag minns precis hur det var. Delar av mig är där igen. På lunchrasten köper jag en mammaklänning till mig själv.

Prutt

Idag hölls eftermiddagens möte i hörnrummet med stolarna klädda med grönt plastigt konstläder. Mina Filippa K jeans fastnade svettigt i friktionen mot sitsen. Det brukar vara så, jag har varit med om det förr. Ändå var jag oförsiktig i mitt rörelsemönster och framkallade genom en hastig förflyttning ett ljud exakt som en liten prutt. Pruttljudet var tydligt och utan tvekan. Eftersom alla hörde och reagerade genom en anings vidgade pupiller sa jag snabbt förlåt. Först efter en stund insåg jag att jag genom det också bekräftat att det varit en prutt. Medan alla pratade vidare och låtsades som inget satt jag och funderade över den uppkomna situationen. Jag insåg att jag faktiskt inte brydde mig om de andra trodde att jag pruttat på riktigt. Och jag kunde ju inte heller precis avbryta mötet för att säga att det där pruttljudet ni hörde nyss var egentligen ingen riktig prutt, det var bara en varm jeansrumpa som gled mot den plastiga stolsitsen. Det skulle bara bli ännu fånigare. Istället kändes det på nåt mysko sätt som att jag plötsligt hade fått ett oväntat övertag genom att sitta och prutta helt ogenerat på ett möte med mina chefskollegor. Dominera genom prutt.

Vetegräs

På födelsedagen fick jag en burk vetegräs i mald form av blondaste väninnan. Jag blandar med juice och dricker varje morgon. Brygden är illgrön och smakar just gräs. Jag är som ett kreatur på bete. Idisslar och vegeterar. Producerar mjölk och smör.

Vetefan

På min födelsedag blev jag bjuden på lunch av lojalaste väninnan. Vi åt det vanliga - sallad med avocado och räkor. Jag utnyttjade tillfället till att vara självupptagen och hällde ur mig allt. Jag berättade om hur jag vaknar varje morgon ur en ångestmardröm. Och hur jag undrar om jag valt fel när jag återvände till gamla hemstaden med sonen och katterna. Men precis som Kirkegaard sa, så måste livet levas framåt även om det endast kan förstås baklänges. Och inte ens då är jag säker på att man kan förstå. Vi är här nu. Något är bra, rentav bättre. Annat saknar jag. Jag måste hitta nytt att fylla detta tomrum med. Vet ej med vad.

Gulligaste idag

Jag är skyldig

Jag är skyldig någon något hela tiden. Det är alltid något som jag borde ha gjort, något som skulle varit fixat eller nån som jag kunde ha tagit hand om bättre. Räckvidden för mitt ansvarsområde är oändligt. Jag förmår inte begränsa. Jag fräts sönder av skuld. Istället för glad och cool är jag sur och patetisk. Jag vet men förmår inget annat just nu.

Mellanrum

Mellan havet och motorvägen, framför järnvägen, vid gamla soptippen men ändå ganska nära stan. Där hittar jag en bortglömd stump verklighet. Jag tycker om gatorna som påminner mig om min barndom i Limhamn. Limhamn som var på riktigt då. De små eternitklädda husen samsades med byggmästarvillor, ängar och odlingslotter. Jag minns när de tog ner telefonstolparna. Fiskegubbarna i hamnen. Det var som att bo på landet. Nu är det ersatt av stenlagda infarter med dekorationsklot, trädäck och webergrill.
Platsen jag hittat är en lucka i tiden. Vägen längst havet med ängar ner mot stranden där korna går i pastoral frid. Och husen som förfaller bakom oklippta häckar. På andra sidan vägen ligger industriområdet. Det hela är udda och utanför både norm och stadsgräns. Här känner jag mig hemma. Bakom soptippen en bit ifrån havet. Där vill jag bo.

Söndagskök

Man vänjer sig

Himmeln över staden där jag bor är min barndoms himmel. Molnformationerna över Öresunds vatten känns lika välbekanta för mig som min egen andning. Dimman jag vaknar i är tryggare än kudden i min säng.
Annat i staden känns mera obekant. Jag har präglats av andra gator och torg. Framför allt har jag formats av andra samtal och skratt. Jag hittar inte hem. Men jag vänjer mig väl.

Besökare

Tidigt i morse vaknade jag av en humla som tog en sväng in i mitt sovrum. Jag har sett den tidigare när den knackat på mitt fönster.
Nu var det öppet. Humlan flög runt lite sömnigt och hummade sin vänliga sång. Jag lyssnade noga och försökte förstå. Jag är helt säker på att det är något viktigt som den vill säga.
Jag hoppas att den kommer igen.

Densitet

Jag minns känslan av att så definitivt vara ett djur när jag födde min son. I och för sig ett människodjur men ändå. Efteråt var jag hög och extatisk och ville ha mer. En förlossning till.
Känslan av sonens vilande kropp är inpräntad i hela mitt väsen. Tyngden i relation till volymen. Densiteten är den samma idag även om han är lång och spretig. Jag skulle känna igen hans kropp bland en miljon andra. Mitt eget kött och blod. Och när han somnat intill mig - som en unge. Vi är två djur i ett rede.

Hej E

Ett leende

Jag gick som vanligt en liten tur på lunchrasten idag. För att lufta mig brukar jag promenera över torget bort till mataffären där jag köper yoghurt och nötter. Samtidigt som jag gick in kom en halvgammal man i rutig kavaj ut ur affären. Han log uppskattande och lite flirtigt mot mig. Och till min egen förvåning kände jag hur jag blev helt upplivad av detta lilla leende. Förvånad över att så lite kunde göra så mycket. Jag har nog ett ganska stort behov av bekräftelse. Och jag är för närvarande mycket svältfödd.

Sömnen

Vi åkte till hemliga stranden idag, sonen och jag. Båda två trötta. Jag jobbar för mycket just nu. I lä bakom en sanddyn värmde solen min stela kropp. Jag somnade en stund medan sonen grävde i blåsten. Efter ett tag var han blöt och kall. Sömnig körde jag oss tillbaka till huset.

Från insidan

Regn

Det regnar ett stilla och glest regn. Ljudet av droppar på fönsterblecket lugnar mig. Efter sol och blåst och en snabb vår välkomnar jag detta väder. Ett vänligt väder. Ett väder att ligga i soffan med.

En dröm

Igår åkte sonen och jag till hemliga stranden. Juvelen som sonen kallar den. Helt hemlig är den såklart inte men man kan vara ganska ensam där. Klarblå himmel och strålande sol. Blåsten gjorde luften kylig men i lä bakom en sanddyn samlades värmen. Jag låg i bikini och strandklänning. Sonen grävde, planerade och anlade fördämningar. En pappa med två barn letade sig också ner på stranden. I blåsten var de klädda i mössa och vantar. Jag befann mig i värmen bakom min sanddyn medan de gick i snålblåsten bara några meter bort. Efter ett tag försvann de. Vi var helt ensamma. Havet dånade och några strandfåglar höll oss sällskap. Allt annat försvann. Jag fantiserade om att det var så. Att allt annat försvann. Endast sonen och jag fanns kvar. En dröm.