Himmeln över staden där jag bor är min barndoms himmel. Molnformationerna över Öresunds vatten känns lika välbekanta för mig som min egen andning. Dimman jag vaknar i är tryggare än kudden i min säng.
Annat i staden känns mera obekant. Jag har präglats av andra gator och torg. Framför allt har jag formats av andra samtal och skratt. Jag hittar inte hem. Men jag vänjer mig väl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar