Mellan havet och motorvägen, framför järnvägen, vid gamla soptippen men ändå ganska nära stan. Där hittar jag en bortglömd stump verklighet. Jag tycker om gatorna som påminner mig om min barndom i Limhamn. Limhamn som var på riktigt då. De små eternitklädda husen samsades med byggmästarvillor, ängar och odlingslotter. Jag minns när de tog ner telefonstolparna. Fiskegubbarna i hamnen. Det var som att bo på landet. Nu är det ersatt av stenlagda infarter med dekorationsklot, trädäck och webergrill.
Platsen jag hittat är en lucka i tiden. Vägen längst havet med ängar ner mot stranden där korna går i pastoral frid. Och husen som förfaller bakom oklippta häckar. På andra sidan vägen ligger industriområdet. Det hela är udda och utanför både norm och stadsgräns. Här känner jag mig hemma. Bakom soptippen en bit ifrån havet. Där vill jag bo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar