Pipis har varit inne hela natten och nästan hela dagen innan dess på grund av allt regn. Pipis gillar inte regn. I detta väder ligger han hellre i värmen under ett täcke och sover. Under förmiddagen lättade regnet något och båda katterna skuttade ut när jag öppnade dörren. En stund senare såg jag hur Pipis vandrade bort på vår lilla väg. Jag stod och såg honom genom fönstret i badrummet. Plötsligt vände han sig om och såg rakt på mig. Blicken sa - nu sticker jag. Budskapet i hans ögon var tydligt som i en dröm. Jag har inte sett honom sedan dess.
Sonen och hans vän är på väg ut. De har upptäckt en hemlig värld som ingen annan vet om. Med regnjackor och stora gummistövlar på är de på väg dit för att bygga en koja. Jag ser dem när de går bort längst vägen. Katterna Doris och Sotis skuttar efter.
Jag insåg nyss att det passerat flera sekunder utan att jag tänkt på sonen som är hos sin pappa. Som om han inte fanns. Men han finns ju även om jag inte tänker på honom. Märkligt att han existerar helt oberoende av mig.
På taket mittemot sitter måsarna tysta. Under flera månader har dessa terrorister varit aktiva. De har väckt mig i gryningen på heliga sovmornar och skrämt in katterna under soffan genom störtdyk mot balkongen. Men nu sitter de trötta och slokande i regnet på grannens tak. Jag vet varför. Jag såg ungen ligga död på marken nedanför.
Ingen unge - inget liv.
Sonen är hos sin pappa i Göteborg och jag är hemma själv. Då kan jag göra saker som jag inte brukar. Jag kan till exempel gå till affären utan att halvspringa. Istället kan jag strosa slött och planlöst genom kvarteren på vägen dit. Bara gå omkring. En frihetslucka. Jag går långsamt inne på Malmborgs och tittar på all mat. Sen går jag hem och jag är redan mätt.
Pipis har förändrat mitt liv. Tidigare har jag alltid ansett mig vara en kattälskare. Men egentligen har det bara passat min bild av mig själv att ha katt. Och till slut passade det inte alls med en massa katthår i soffan. Sen kom Pipis. Pipis är en mycket speciell katt. Han är vackert randig i grå nyanser och med resning som en sfinx. Pips är som ingen annan katt och gör saker du aldrig skulle vänta dig. En helt ny dimension. Numera är vi två människor och två katter under samma tak och därmed en hel familj.
Jag tackade nej till den roliga festen hos galleristen i Göteborg. Jag har också bestämt mig för att skippa midsommarfirandet. Det känns underbart. Jag ligger inte längre och gråter i fosterställning i sonens säng. Nu kan jag andas igen. Ja.
"4/10 år 2010
Klockan 14 åkte vi till en by som heter Löderups strandbad. Den ligger på Österlen. Mamma och pappa bråka mycket. Klockan 18 åkte vi till en restaurang i Löderup. Sen klockan 19 åkte vi hem och tände brasan. Lördag var en helt vanlig dag"
Gräset är ett bekymmer för mig. Jag vill gärna att mitt sommarhus skall vara omgivet av en trivsamt vildvuxen naturtomt. Men samtidigt är jag rädd att det ska se vanvårdat ut. Jag vet inte var gränsen går och inte heller hur man gör. Mina grannar kör hårt med sina maskiner. När jag gick förbi trevliga tanten i huset en bit bort såg jag hur hon gick och ryckte av de långa grässtråna för hand. Det såg lite ineffektivt ut men mycket mer sympatiskt än en maskin som bara skalar av jämnt. Jag provade hennes metod när jag kom hem till mig. Jag går numera framåtlutad med trägårdshandskar på och rycker av de långa grässtråna. Som ett djur som betar. Jag är min egen get.
Nu är jag ledig. Sonen, systern och jag har åkt till sommarhuset. Här växer det så det knakar. Gräset finns plötsligt överallt. Igår var vi på stranden hela dagen medan gräset fortsatte att växa. Idag åker vi till stranden igen. Jag är ledig och vilar bäst där i solen med havet. Gräset fortsätter att växa. Jag intalar mig att det är vackert med gräs. Istället för tuktad gräsmatta vill jag bo på en ledig äng.
Under samma animerade era i mitt liv bodde jag även i ett annat kollektiv i ett annat hus. Detta hus var betydligt risigare men hade samtidigt en bedagad skönhet. Rummen var stora med magnifik takhöjd och trägolven skalade fria. Jag kom in i huset sist när alla rum egentligen var upptagna. Det fanns dock ett litet vindsutrymme kvar högst upp. Dit upp, på vinden i huset högst uppe på en av Londons kullar, flyttade jag. Rummet var egentligen inget rum. Det bestod av en brant trappa och sidan om den en slags avsats under snedtaket. Väl uppe fanns ungefär en kvadratmeter golvyta att stå på. Där hade jag en hylla av gamla fruktlådor, ett elelement, en liten svartvit tv och min symaskin. Min säng bestod av en madrass på avsatsen under snedtaket. Där sov jag gott med ett litet takfönster ovanför. Vid första regnvädret upptäckte jag att det droppade in och efter det sov jag med en hink intill huvudkudden vid nederbörd. Det fanns ett fönster till som bara var ett hål rakt ut genom väggen. Jag tejpade en genomskinlig plastficka för. Hyran var 5 pund i veckan. Jag var nöjd.
Vintern som kom blev mycket kall. Vår toalett frös till is och sprack. Mina kamrater huttrade i sina vackra iskalla rum. Uppe i min lilla koja värmde elelementet upp de tre kubikmeterna luft i ett nafs. Jag hade bastuvarmt och låg och läste iklädd endast ett tunt linne. Utanför låg snön vit över Londons tak. Staden var tyst och jag svävade ovanför. Jag saknar min vind ibland.
För ungefär hundra år sen, under en livligare period i mitt liv, bodde jag i London i ett slags kollektiv. Huset vi delade var med engelska mått i ganska hyfsat skick. Vår hushållsgemenskap gick bland annat ut på att vi delade kostnaderna för mat. Middagarna turades vi om att laga enligt schema. Köttbullar med sås och kokt potatis, pasta carbonara, indiskt eller nudlar med räkor och ostronsås beroende på vem som stod vid spisen. Basvarorna handlade vi var och en och skrev sen upp vad det kostat på en lista som vid månadens slut splittades lika. Det gick ganska många månader innan K, som väl egentligen kom från Hong Kong, spottade ur sig irritationen han burit på ett tag.
- Ost! Hur kunde jag sätta upp detta särintresse till livsmedel på den gemensamma listan för inköp av basvaror? Jag minns min förvåning över hans utfall. Ost är väl en självklarhet i en balanserad kost, eller? Ett ögonblick av insikt om min skandinaviska inskränkthet.
Det är fredag kväll. Både sonen och jag är totalt utmattade efter veckan men kör plikttroget standardprogrammet för fredagsmys. Tacos, chokladkaka, soffa och familjeunderhållning på TV. Ingen av oss orkar titta. Sonen leker och jag med. När sonen somnat har jag vuxentid. Jag ligger i mörkret i soffan och håller mig vaken för att ha lite vuxen tid för mig själv. Som tur är finns spotify som är en mycket praktisk uppfinning. Jag lyssnar igenom allt av Roxy Music och Bryan Ferry.
I mörkret med musiken minns jag hur jag låg precis såhär med samma musik i hörlurarna, då från en LP på stereon i mitt rum för trettio år sen. Musiken är exakt samma och det är jag med. Är det att vara vuxen?
På mitt jobb är det många bebisar just nu. Nyblivna pappor vimsar runt med bjudfika och tröjan bakofram. Med ena ögat sneglande på klockan och det andra som kollar mobiltelefonen är de lätta offer i vilka förhandlingar som helst. Och jag sugs tillbaka i tiden av att vara i deras närhet. Jag minns precis hur det kändes. Totalt chockerande och overkligt. Så absurt att det nu fanns en till som kommit från ingenstans. Och förvandlingen till djur, en lejonmamma beredd att döda. Jag minns precis hur det var. Delar av mig är där igen. På lunchrasten köper jag en mammaklänning till mig själv.
Idag hölls eftermiddagens möte i hörnrummet med stolarna klädda med grönt plastigt konstläder. Mina Filippa K jeans fastnade svettigt i friktionen mot sitsen. Det brukar vara så, jag har varit med om det förr. Ändå var jag oförsiktig i mitt rörelsemönster och framkallade genom en hastig förflyttning ett ljud exakt som en liten prutt. Pruttljudet var tydligt och utan tvekan. Eftersom alla hörde och reagerade genom en anings vidgade pupiller sa jag snabbt förlåt. Först efter en stund insåg jag att jag genom det också bekräftat att det varit en prutt. Medan alla pratade vidare och låtsades som inget satt jag och funderade över den uppkomna situationen. Jag insåg att jag faktiskt inte brydde mig om de andra trodde att jag pruttat på riktigt. Och jag kunde ju inte heller precis avbryta mötet för att säga att det där pruttljudet ni hörde nyss var egentligen ingen riktig prutt, det var bara en varm jeansrumpa som gled mot den plastiga stolsitsen. Det skulle bara bli ännu fånigare. Istället kändes det på nåt mysko sätt som att jag plötsligt hade fått ett oväntat övertag genom att sitta och prutta helt ogenerat på ett möte med mina chefskollegor. Dominera genom prutt.
På födelsedagen fick jag en burk vetegräs i mald form av blondaste väninnan. Jag blandar med juice och dricker varje morgon. Brygden är illgrön och smakar just gräs. Jag är som ett kreatur på bete. Idisslar och vegeterar. Producerar mjölk och smör.
På min födelsedag blev jag bjuden på lunch av lojalaste väninnan. Vi åt det vanliga - sallad med avocado och räkor. Jag utnyttjade tillfället till att vara självupptagen och hällde ur mig allt. Jag berättade om hur jag vaknar varje morgon ur en ångestmardröm. Och hur jag undrar om jag valt fel när jag återvände till gamla hemstaden med sonen och katterna. Men precis som Kirkegaard sa, så måste livet levas framåt även om det endast kan förstås baklänges. Och inte ens då är jag säker på att man kan förstå. Vi är här nu. Något är bra, rentav bättre. Annat saknar jag. Jag måste hitta nytt att fylla detta tomrum med. Vet ej med vad.
Jag är skyldig någon något hela tiden. Det är alltid något som jag borde ha gjort, något som skulle varit fixat eller nån som jag kunde ha tagit hand om bättre. Räckvidden för mitt ansvarsområde är oändligt. Jag förmår inte begränsa. Jag fräts sönder av skuld. Istället för glad och cool är jag sur och patetisk. Jag vet men förmår inget annat just nu.
Mellan havet och motorvägen, framför järnvägen, vid gamla soptippen men ändå ganska nära stan. Där hittar jag en bortglömd stump verklighet. Jag tycker om gatorna som påminner mig om min barndom i Limhamn. Limhamn som var på riktigt då. De små eternitklädda husen samsades med byggmästarvillor, ängar och odlingslotter. Jag minns när de tog ner telefonstolparna. Fiskegubbarna i hamnen. Det var som att bo på landet. Nu är det ersatt av stenlagda infarter med dekorationsklot, trädäck och webergrill.
Platsen jag hittat är en lucka i tiden. Vägen längst havet med ängar ner mot stranden där korna går i pastoral frid. Och husen som förfaller bakom oklippta häckar. På andra sidan vägen ligger industriområdet. Det hela är udda och utanför både norm och stadsgräns. Här känner jag mig hemma. Bakom soptippen en bit ifrån havet. Där vill jag bo.
Himmeln över staden där jag bor är min barndoms himmel. Molnformationerna över Öresunds vatten känns lika välbekanta för mig som min egen andning. Dimman jag vaknar i är tryggare än kudden i min säng.
Annat i staden känns mera obekant. Jag har präglats av andra gator och torg. Framför allt har jag formats av andra samtal och skratt. Jag hittar inte hem. Men jag vänjer mig väl.
Tidigt i morse vaknade jag av en humla som tog en sväng in i mitt sovrum. Jag har sett den tidigare när den knackat på mitt fönster.
Nu var det öppet. Humlan flög runt lite sömnigt och hummade sin vänliga sång. Jag lyssnade noga och försökte förstå. Jag är helt säker på att det är något viktigt som den vill säga.
Jag hoppas att den kommer igen.
Jag minns känslan av att så definitivt vara ett djur när jag födde min son. I och för sig ett människodjur men ändå. Efteråt var jag hög och extatisk och ville ha mer. En förlossning till.
Känslan av sonens vilande kropp är inpräntad i hela mitt väsen. Tyngden i relation till volymen. Densiteten är den samma idag även om han är lång och spretig. Jag skulle känna igen hans kropp bland en miljon andra. Mitt eget kött och blod. Och när han somnat intill mig - som en unge. Vi är två djur i ett rede.
